Märkesdagen 21 januari – 500 år sedan
det första anabaptistiska dopet
För jämnt 500 år sedan skedde det första anabaptistiska dopet. En kall vintermorgon i staden Zürich den 21 januari 1525 samlades en grupp män i Felix Mantz hem för att läsa bibeln och be. I slutet av kvällen döptes prästen George Blaurock av Conrad Grebel en före detta student till reformatorn Ulrich Zwingli. Blaurock döpte därefter de övriga närvarande.
Dopet åtföljdes av bibelläsning och en personligt avlagd trosbekännelse. Under dessa enkla former bildades den första kända anabaptistiska församlingen, den kanske mest revolutionerande händelsen under reformationen. Efter tio år hade så gott som alla närvarande lidit martyrdöden i de förföljelser som drabbade anabaptisterna. Ändå fortsatte rörelsen att växa och bli en kyrkokritisk röst som utmanade och till och med ansågs hota den rådande kyrkostatliga maktstrukturen.
Den anabaptistiska rörelsen växte fram som en självständig gren av den radikala reformationen. Ibland kallas den för reformationens tredje gren, vid sidan av den lutherska grenen och den reformerta grenen.
Precis som för Luther så innebar de nya möjligheterna att trycka upp böcker och traktat en möjlighet som anabaptisterna drog nytta av. Underjordiska tryckerier lät mångfaldiga traktat och böcker som stödde de anabaptistiska tankarna.
Vissa av de tidiga ledarna för anabaptismen var inblandade i den reformrörelse Luther startade, inte minst flera av Ulrich Zwinglis kollegor i Zürich. De blev frustrerade över att processen gick så långsamt och drog tillbaka sitt stöd för att i stället kämpa för en radikalare vision. Andra kom ur bonderörelsen, som ville se ekonomiska och sociala reformer. Efter att en bondearmé besegrats i Frankenhaus 1525, beslöt sig flera av de överlevande att sträva efter visionen om ett rättvist och harmoniskt samhälle på andra sätt. Anabaptismen växte fram när kringströdda grupper som sökte alternativa reformvägar förenades och den gav nytt hopp till män och kvinnor som blivit besvikna på andra försök att reformera kyrkan och samhället.
Anabaptismen var geografiskt splittrad och hade ingen profilerad ledargestalt eller grundare, utan kunde med fog kallas en folkets rörelse. Det var inte fråga om någon homogen grupp, men vid 1500-talets slut fanns ändå några gemensamma övertygelser som kan anses ha delats av alla anabaptister:
– Kristna ska följa Jesu exempel och lyda hans undervisning, vilka konsekvenserna än blir
– Bibeln är auktoritet, i etiska frågor såväl som i församlingsfrågor och teologi
– Kyrkan och staten är båda gudomligt förordnade, men de ska hållas åtskilda
– Församlingar är gemenskaper av döpta lärjungar som är ansvariga för och inför varandra
– Församlingsfostran (inklusive ”uteslutning”) är nödvändig för att upprätthålla församlingens renhet och tydlighet
– Efterföljare till Jesus ska dela sina tillgångar generöst med varandra
– Att inte bruka våld och att tala sanning är väsentliga delar av lärjungaskapet, så kristna ska inte slåss eller svära eder
– Lidandet är normalt för trogna lärjungar och ett kännetecken på den sanna kyrkan.
De flesta av dessa principer återfinns även i de kärnvärdering som omfattas av det modernare anabaptistiska nätverk som växt fram på senare tid.
Det pacifistiska inslaget var lika påtagligt som radikalt hos många av 1500-talets anabaptister. Berättelsen om Dirk Willems är legendarisk. Willems var en nederländsk anabaptist som fängslats och anklagats för kätteri, men lyckats fly. När han flydde över en frusen damm hörde han hur isen brakade bakom honom och han förstod att den vakt som förföljde honom gått genom isen. I stället för att fortsätta fly, vände han om och hjälpte upp sin förföljare ur det kalla vattnet. Det ledde till att han åter fängslades och senare avrättades.
Anabaptismen är en del av traditionen med så kallade ”historiska fredskyrkor”. Fredskyrkor är inte bara emot våld (och särskilt dödligt våld) i alla dess former; de tror också på att fred är grundläggande för evangeliet och inte bara en tillfällig, valfri eller perifer fråga. Engagemanget för fred har varit utmärkande för anabaptistiska församlingar genom århundradena.
Trots likheter i namnet är det är det inte klarlagt huruvida det förelåg direkta kontakter mellan anabaptisterna och de engelska separatister som vanligen betraktas som den moderna baptismens grundare.
Dagens anabaptister kan delas in i fyra olika grupper. Grupp ett är de tidiga anabaptisternas historiska arvtagare – mennoniter, amish och hutteriter. Sedan finns det andra samfund som kom till senare men som inspirerats av anabaptismen – olika brödragemenskaper, bruderhofrörelsen och vissa baptister. Den tredje gruppen består av nya anabaptistiska gemenskaper i olika länder som resultat av mennonitkyrkors och brödraförsamlingars missionsinitiativ. Den fjärde gruppen är nyanabaptister, som tillhör andra traditioner men som erkänner anabaptismens formativa inflytande.
Nätverket Anabaptist är ett skandinaviskt nätverk för kristna som inspireras av anabaptismen och tror att den har något viktigt att bidra med till kyrkan i vår tid. Nätverket är inspirerat av The Anabaptist Network i Storbritannien som grundades 1991/92 och där Stuart Murray är en av förgrundsgestalterna.
500-årsjubileet uppmärksammas bland annat av en två dagars konferens 24-25 januari i Örebro i ett samarbete mellan Nätverket Anabaptist och ALT i Örebro med Stuart Murray som en av gästtalarna. Temat för konferensen är ”Anabaptism som profetisk röst idag – 500 år av radikal reformation”.
Källor/för vidare läsning:
• Stuart Murray: Radikalt lärjungaskap med inspiration från anabaptismen (Förlaget Evangelie, 2012)
• Jonas Melin, Fredrik Wenell & David Willgren (red): Aldrig mer tillbaka gå, utmaningar från anabaptismen, reformationens frikyrkorörelse (Evangelie, 2017)
• Sveriges Kristna råds hemsida
• Tro och liv inom anabaptismen på baptist.fi
Övriga länkar:
https://barnabasbloggen.blogspot.com
https://altutbildning.se/aktuellt/anabaptism-som-profetisk-rost-idag-24-25-januari-2025/