ANDLIGT VÅLD

Seminarium i Jakobstad 25 november 2024

När man hör talas om andligt våld tänker man kanske att det handlar om andra sammanhang än ens eget, för hos oss kan väl inget sådant förekomma. Men när man läser definitionerna för vad som kan betecknas som andligt våld, inser man snart att det mycket väl kan handla om företeelse också i den egna rörelsen.

Måndagen den 25 november ordnade föreningen FRIDA (Fri från våld) i Jakobstad tillsammans med Ekumeniska Rådet i Finland ett seminarium om andligt våld. Ingen förhandsanmälan krävdes och arrangörerna överraskades synbarligen av det stora intresset och fick börja lyfta in fler stolar i auditoriet i församlingscentret. Intressant nog verkade det finnas människor med från många olika församlingar och riktningar. 

Eftermiddagens seminarium var främst för anställda och församlingsengagerade. Samma kväll hölls även en öppen föreläsning vid Jakobstads gymnasium.

Dikter inledde

Seminariet inleddes effektfullt med att Jennifer Granqvist läste några dikter ur sin diktbok Gud var min pappa men han kunde inte krama mig som hon utgav 2023.

Sara Mikander från FRIDA och Sarah Tiainen från Ekumeniska Rådet hälsade de närvarande välkomna.

FRIDA är en andligt och religiöst oberoende organisation, men Sara Mikander berättade att det i samtal med klienter inte alls är ovanligt att frågor som tangerar andligt våld kommer upp. I höstas startade man en stödgrupp för personer som upplever att de utsatts för andligt våld. Deltagarna i den kommer enligt Mikander från alla möjliga riktningar och en del av dem är fortfarande aktiva i en församling medan andra lämnat det sammanhanget.

Maria Björkmark

Dagens huvudföreläsare var Maria Björkmark. Hon är sjukskötare och hälsovårdare, doktor i hälsovetenskaper och lektor vid enheten för vårdvetenskap vid Åbo Akademi i Vasa. Hon poängterade att hon inte är teolog utan närmar sig de här frågorna ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Hon var även noga med att påpeka att religion och religiös tillhörighet bidrar till många positiva aspekter, men samtidigt behöver vi våga prata om de negativa effekterna.

Redan på 1980-talet började man i Finland tala om begreppet andligt våld, men inte förrän kring 2010 kom forskningen igång på allvar. Björkmark har själv bidragit till den forskningen när hon i mars 2023 disputerade med avhandlingen ”From Broken to Whole Human Being. Suffering, Health and Caring After Religious Disaffiliation”.

Vad är då andligt våld? En av frontfigurerna i forskningen kring de här frågorna i Finland är Aini Linjakumpu, som 2015 utgav boken Uskonnon varjot (Trons skuggor). Enligt henne kan andligt våld definieras som psykiskt eller fysiskt våld som riktar sig mot det religiösa samfundets medlemmar. Motivet är andligt eller religiöst. Det skadar människans rättigheter och förminskar förmågan att bestämma över sina egna handlingar, andlighet och framtid.

Andligt motiv

Det som alltså skiljer det andliga våldet jämfört med andra våldsyttringar som kan förekomma i olika sammanhang är att motivet är andligt eller religiöst. Våldet i sig kan sedan vara fysiskt, psykiskt, sexuellt eller ekonomiskt. 

Björkmark lyfte fram skillnaden mellan sund och osund religiositet. Den sunda religiositeten stöder välbefinnandet, medan den osunda verkar tvärtom. Eftersom religion och andlighet är kopplad till människans djupaste värderingar och identitet, kan en osund religiositet förorsaka problem, till och med mentala sådana. Det kan leda till allt från rädsla och känsla av skam och skuld till utanförskap och ensamhet och svår ambivalens, ångest och depression. Man talar numera till och med specifikt om religiöst traumasyndrom.

Hur känner man då igen ett sammanhang som är religiöst osunt? Företeelser att vara uppmärksam på är intern kontroll, en auktoritativ ledning, sträng dogmatism, skuldbeläggning, misstänksamhet och världsfrånvändhet, censur, begränsning av relationer, sexuell manipulering, accepterande av våld och påtryckning av de som söker utträde.

I bemötandet av människor som varit eller är utsatta för andligt våld är det viktigt att personen i fråga får bekräftelse och förståelse och hjälp att hitta en ny inriktning i livet. 


Hur förebygga?

Björkmarks sista punkt berörde hur vi kan förebygga. Det viktiga är att det finns en medvetenhet och att man inte bara sopar eventuella problem under mattan. Idag finns flera olika handlingsplaner och guider för hur man ordnar andlig verksamhet på ett sätt som är tryggt både för ledare och deltagare. Evangelisk-lutherska kyrkan har till exempel publicerat materialet ”Trygg församling” som ger goda riktlinjer. 

UUT (Uskontojen uhrien tuki), som är en stödorganisation för de som utsatts för andligt våld, har gjort en hel del jobb. Som ett gott exempel på ett sammanhang som tagit itu med frågan, lyfte Björkman fram de finska pingstvännerna som i samarbete med UUT tagit itu med vad som hänt i historien.  Björkman lyfte även fram den krishanteringsplan, Trygga tillsammans, som Finlandssvenska pingst tog fram för ett par år sedan och som även Frikyrklig Samverkan antagit.

När man funderar på i vilken mån man i sitt eget sammanhang gjort sig skyldig till andligt våld, konstaterar Björkman att det lönar sig att vara ärlig och ödmjuk och även be om förlåtelse ifall man upptäcker att man skadat någon.

Exklusiv församling

Dagens andra föreläsare var David Sandström. Om Björkmans inlägg var mera akademiskt, så var Sandströms berättelse i stället i högsta grad personlig. Han berättade om sin väg in i och ut ur en församlingsgemenskap som inte var sund.

Han växte upp på prästgården i Purmo och ville, när han kom till Helsingfors för att studera, hitta en församling som var annorlunda än den han växt upp med. Han besökte många olika kyrkor och kom så småningom i kontakt med en församling som hette International Church of Christ. Trots vissa varningsklockor valde han ändå att engagera sig i denna församling. Han var med 2004-2016 och under ett par år var han även var ledare för församlingen. 

Församlingen var väldigt exklusiv och ansåg sig vara den enda som hade den fulla sanningen. Det gjorde också beslutet att bryta med församlingen svårare. Det blev ett sorts samvetsfängelse. Eftersom församlingen hade sanningen, skulle det kanske samtidigt innebära att han lämnade Gud ifall han tillsammans med sin familj gick ur församlingen? Till slut kom de ändå på kollisionskurs med församlingens övriga ledning vilket ledde till att han och hans familj blev uteslutna. 

Det är nu åtta år sedan han lämnade församlingen. De tolv åren i församlingen har format honom både på gott och ont. En av de goda sakerna är att han mötte sin blivande fru där. Idag har David kvar sin tro, men den är annorlunda än under åren i den här specifika församlingen.

Dagen avslutades med gruppsamtal och åtminstone i den grupp där jag själv deltog märktes det att erfarenheterna delvis var olika men samtidigt fanns även ett tydligt igenkännande av liknande upplevelser i olika sammanhang. Det vi i alla fall konstaterade var att det är viktigt med visa och mogna ledare, speciellt i ungdomssammanhang där känslorna lätt kan börja svalla.

• Peter Sjöblom (text och foton)

Kommentar

Vad är egentligen andligt våld? Har jag själv blivit utsatt för andligt våld? Efter att ha varit på seminariet om andligt våld som refereras här intill, så får jag väl konstatera att svaret på frågan är ja. Jag har själv blivit utsatt för åtminstone ett visst mått av andligt våld.

Jag är född i början av 1960-talet och uppvuxen i Jakobstad och dess lokala baptistförsamling Betania. På den tiden var det rätt vanligt att det predikades om de yttersta tiderna och om Jesu plötsliga återkomst och att vissa skulle ryckas upp medan andra skulle lämnas kvar. Denna teologiska tolkning med ett tydligt inslag av skrämselprogaganda hade alla ingredienser att vara förödande för en känslig ung själ som min. 

Alltför många gånger var jag som barn övertygad om att Jesus kommit tillbaka och att jag lämnats kvar, bara för att min mamma inte råkade vara hemma när jag kom hem från skolan. Föreställ er den skräck det skapade i en ung gosse. Att jag trots dessa upplevelser ändå bevarat min tro, och också har en ljus och positiv gudsbild, är antagligen bara nåd.

Av oss som var unga och med i Betania – och andra församlingar – på den tiden finns det många som av olika anledningar valt att inte längre vara aktivt med. Det är möjligt att man har kvar sin tro ändå, men den aktiva församlingsgemenskapen har man valt bort. Man kan undra hur många av dessa som gjort det valet på grund av upplevelser av andligt våld, även om man kanske inte har haft just den benämningen på det.

Till min dåvarande hemförsamlings försvar ska sägas att den här typen av förkunnelse som jag beskrev ovan så vitt jag minns inte var det som betonades av vår egen pastor. Däremot var den flitigt förekommande hos vissa gästande predikanter och framför allt kanske i de alliansmöten som var vanliga på den tiden. Otaliga var de gånger jag gick fram för att återigen bli frälst, för säkerhets skull. 

Andlig manipulering och påtryckning kan ses som en form av andligt våld och jag kan jag tänka mig att vi är rätt många som kan känna igen oss i det. Från tidningens redaktion öppnar vi gärna våra sidor för ett samtal kring de här frågorna. Ett samtal som kan vara nog så nyttigt, bland annat för att det i viss mån samtidigt tangerar frågan om varför så många som deltar i barn- och ungdomsarbete väljer bort församlingen när de blir äldre. 

En diskussion om de här frågorna är viktig också för att undvika att vi utsätter dagens barn och unga för något som ens närmar sig andligt våld.

• Peter Sjöblom