Meny
Den första baptistförsamlingen i Finland grundades 1856 på Föglö, Åland. Jakobstads baptistförsamling blev den första församlingen som grundades på fastlandet. I baptismens begynnelse var det fortfarande olagligt att utöva någon annan tro än den evangelisk-lutherska i Finland. Trots motstånd lyckades de första baptisterna starta församlingar och senare bilda samfund.
Idag finns cirka 1 000 medlemmar i 13 församlingar längs den österbottniska kusten samt en i Helsingfors. Jakobstads baptistförsamling har flest medlemmar, drygt 270. I Europa finns inom takorganisationen European Baptist Federation (EBF) med omkring 770 000 medlemmar och i den världsvida baptistiska gemenskapen Baptist World Alliance (BWA) omkring 37 miljoner (dessutom finns flera baptistsamfund, bl a i USA, som av olika orsaker valt att inte tillhöra BWA).
Namnet baptist kommer från grekiskans “baptizein” som betyder döpa. Baptismens rötter går tillbaka till reforrnationen på 1500-talet. Samtidigt med Luther, Calvin och Zwingli fanns det grupper som ville föra reformationen ännu längre. Det första moderna vuxendopet skedde i Schweiz 1525. Man betonade det personliga gudsförhållandet, speciellt bibelläsningen, man ville skilja kyrkan från staten och hävdade att troendedopet eller det medvetna dopet, åtföljt av en personlig bekännelse, var det enda dop som förekommer i Nya testamentet. Dessa grupper beskylldes för att praktisera “omdop”, då man endast döpte människor som kommit fram till en personlig tro på Kristus, och kallades därför anabaptister, omdöpare. Flera olika grupper av anabaptister uppstod under ledning av bland annat prästen och teologen Balthasar Hubmaier från Waldshut; Felix Manz och Conrad Grebell från Zurich, fd studenter under reformatorn Uldrich Zwingli; Hans Denck med flera. Under denna tid, när religionsfrihet var ett okänt begrepp, uppfattades anabaptismen närmast som en revolutionär rörelse av kyrka och statlig myndighet. En del grupper, vilka felaktigt både då och senare identifierats med anabaptisterna, förespråkade också väpnad kamp mot “de otrogna”, vilket ledde till att också anabaptisterna fick denna stämpel. Både Hubmaier, Mikael Sattler och andra ville i det längsta visa att deras ‘nyupptäckt’ när det gällde dopet endast var ett tecken på att de ville vara trogna bibelordet, en princip (Sola Seriptura) som kännetecknade reformationen i övrigt. När den ofrånkomliga brytningen sedan skedde med den etablerade kyrkan blev förföjelserna svåra. Bålen tändes och det ‘tredje dopet’ (dränkning) infördes som ett vanligt straff för anabaptisterna. Förföljelserna mot denna radikala reformation tillhör det mest smärtsamma i den kristna kyrkans historia. Rent historiskt hör mennoniterna, brödrakyrkan och den moraviska kyrkan till anabaptismens efterföljare. I ekumeniska sammanhang kallas dessa för de historiska fredskyrkorna, eftersom de tillsammans med kväkarrörelsen står för pacifism, icke-våld och frihet från statlig inblandning.
Baptismen är den äldsta av de moderna frikyrkorna. Den moderna baptismen fick sin början i England och Holland i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, starkt påverkad av den separatistiska rörelsen i England. De två förgrundsfigurerna inom den engelska baptisrnen, John Smyth och Thomas Helwys grundade en döparförsamling är 1608/09, vilken uppfattats utgöra grunden för den moderna baptisrnen. Helwys återvände till England 1611 för att etablera den första baptistförsamlingen i England. Från en liten grupp baptister i 1600-talets England har en världsvid rörelse utvecklats, en rörelse som betonar andlig förnyelse, skiljande av kyrka och stat, mission och evangelisation och personlig omvändelse och tro på Jesus Kristus som personlig Frälsare manifesterat i troendedop.
Till Norden korn baptismen i mitten av 1800-talet genom hemvändande sjömän och Arnerikaemigranter. I Finland började den baptistiska verksamheten på Åland. Den första baptistförsamlingen grundades på Föglö i Ålands skärgård 1856, trots starkt motstånd från den etablerade kyrkan. Under 1870-talet och framåt spreds baptismen till Österbotten och södra Finland. De flesta baptistförsamlingarna finns idag i Österbotten. Vid sekelskiftet kunde baptismen bryta igenom språkgränsen och etablerade sig så småningom också på finskt håll. År 1928 registrerades Suomen baptistiyhdyskunta. Baptismen har under sin drygt etthundrafyrtioåriga historia i vårt land haft en omfattande verksamhet, inte minst bland barn och ungdom. Också inom skolväsende och samhällsbyggande har man varit aktiv. ThD Alfons Sundqvist var en av grundarna för Fria kristliga folkhögskolan. Två baptister har hittills blivit invalda i lantdagen/riksdagen, Johan Inborr och Alwar Sundell, men förhållandevis många baptister har verkat i kommunal- och stadsfullmäktige.
Den första baptistförsamlingen i Finland grundades 1856 på Föglö, Åland. Jakobstads baptistförsamling blev den första församlingen som grundades på fastlandet. I baptismens begynnelse var det fortfarande olagligt att utöva någon annan tro än den evangelisk-lutherska i Finland. Trots motstånd lyckades de första baptisterna starta församlingar och senare bilda samfund.
Idag finns cirka 1 000 medlemmar i 13 församlingar längs den österbottniska kusten samt en i Helsingfors. Jakobstads baptistförsamling har flest medlemmar, drygt 270. I Europa finns inom takorganisationen European Baptist Federation (EBF) med omkring 770 000 medlemmar och i den världsvida baptistiska gemenskapen Baptist World Alliance (BWA) omkring 37 miljoner (dessutom finns flera baptistsamfund, bl a i USA, som av olika orsaker valt att inte tillhöra BWA).
Namnet baptist kommer från grekiskans “baptizein” som betyder döpa. Baptismens rötter går tillbaka till reforrnationen på 1500-talet. Samtidigt med Luther, Calvin och Zwingli fanns det grupper som ville föra reformationen ännu längre. Det första moderna vuxendopet skedde i Schweiz 1525. Man betonade det personliga gudsförhållandet, speciellt bibelläsningen, man ville skilja kyrkan från staten och hävdade att troendedopet eller det medvetna dopet, åtföljt av en personlig bekännelse, var det enda dop som förekommer i Nya testamentet. Dessa grupper beskylldes för att praktisera “omdop”, då man endast döpte människor som kommit fram till en personlig tro på Kristus, och kallades därför anabaptister, omdöpare. Flera olika grupper av anabaptister uppstod under ledning av bland annat prästen och teologen Balthasar Hubmaier från Waldshut; Felix Manz och Conrad Grebell från Zurich, fd studenter under reformatorn Uldrich Zwingli; Hans Denck med flera. Under denna tid, när religionsfrihet var ett okänt begrepp, uppfattades anabaptismen närmast som en revolutionär rörelse av kyrka och statlig myndighet. En del grupper, vilka felaktigt både då och senare identifierats med anabaptisterna, förespråkade också väpnad kamp mot “de otrogna”, vilket ledde till att också anabaptisterna fick denna stämpel. Både Hubmaier, Mikael Sattler och andra ville i det längsta visa att deras ‘nyupptäckt’ när det gällde dopet endast var ett tecken på att de ville vara trogna bibelordet, en princip (Sola Seriptura) som kännetecknade reformationen i övrigt. När den ofrånkomliga brytningen sedan skedde med den etablerade kyrkan blev förföjelserna svåra. Bålen tändes och det ‘tredje dopet’ (dränkning) infördes som ett vanligt straff för anabaptisterna. Förföljelserna mot denna radikala reformation tillhör det mest smärtsamma i den kristna kyrkans historia. Rent historiskt hör mennoniterna, brödrakyrkan och den moraviska kyrkan till anabaptismens efterföljare. I ekumeniska sammanhang kallas dessa för de historiska fredskyrkorna, eftersom de tillsammans med kväkarrörelsen står för pacifism, icke-våld och frihet från statlig inblandning.
Baptismen är den äldsta av de moderna frikyrkorna. Den moderna baptismen fick sin början i England och Holland i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, starkt påverkad av den separatistiska rörelsen i England. De två förgrundsfigurerna inom den engelska baptisrnen, John Smyth och Thomas Helwys grundade en döparförsamling är 1608/09, vilken uppfattats utgöra grunden för den moderna baptisrnen. Helwys återvände till England 1611 för att etablera den första baptistförsamlingen i England. Från en liten grupp baptister i 1600-talets England har en världsvid rörelse utvecklats, en rörelse som betonar andlig förnyelse, skiljande av kyrka och stat, mission och evangelisation och personlig omvändelse och tro på Jesus Kristus som personlig Frälsare manifesterat i troendedop.
Till Norden korn baptismen i mitten av 1800-talet genom hemvändande sjömän och Arnerikaemigranter. I Finland började den baptistiska verksamheten på Åland. Den första baptistförsamlingen grundades på Föglö i Ålands skärgård 1856, trots starkt motstånd från den etablerade kyrkan. Under 1870-talet och framåt spreds baptismen till Österbotten och södra Finland. De flesta baptistförsamlingarna finns idag i Österbotten. Vid sekelskiftet kunde baptismen bryta igenom språkgränsen och etablerade sig så småningom också på finskt håll. År 1928 registrerades Suomen baptistiyhdyskunta. Baptismen har under sin drygt etthundrafyrtioåriga historia i vårt land haft en omfattande verksamhet, inte minst bland barn och ungdom. Också inom skolväsende och samhällsbyggande har man varit aktiv. ThD Alfons Sundqvist var en av grundarna för Fria kristliga folkhögskolan. Två baptister har hittills blivit invalda i lantdagen/riksdagen, Johan Inborr och Alwar Sundell, men förhållandevis många baptister har verkat i kommunal- och stadsfullmäktige.