Sara Högberg

Det första artikeln är en lätt bearbetad version av det videoanförande som spelades upp under visionsdagen på Hummelholmen den 19 september och behandlar Humles betydelse för finlandssvensk baptistisk identitet. På grund av tekniska svårigheter föll en del av anförandet bort då. Här finns också slutet med för den som blev att undra över slutpoängen.

Identitet är ett stort och svårt begrepp. Vi kan tala om personlig identitet, alltså den enskilda människans identitet, och kollektiv identitet. I båda fallen handlar det om att känna ett släktskap med – identifiera sig med – vissa saker framom andra. Ordet identitet kommer från latinska ordet idem, som betyder likhet. Vår identitet som finlandssvenska baptister kommer av att vi delar vissa grundläggande föreställningar och erfarenheter. Den gemensamma baptistiska identiteten är inte statisk, den är under ständig förhandling. Ibland märks den förhandlingen mer, ibland mindre. 

Något som var kännetecknande för alla deltagare i min studie var att deras baptistiska identitet var starkt socialt präglad. Familjen och uppväxtförsamlingen lade grunden för det här. Att vara baptist var att tillhöra ett specifikt socialt sammanhang med vissa värderingar och praktiker som skiljde sig från hur många andra i samhället tänkte och levde. Gränserna mellan familj/släkt och församling blev lätt otydliga, något jag tror är en oundviklig konsekvens av att tillhöra en religiös minoritet. Jag kan tänka mig att fler än jag känner igen mig i deltagarnas erfarenheter av den saken.

”Vårt Humle”
Jag tänker mig att namnet som har valts för visionsdagen, ”Vårt Humle”, säger en hel del om vilken roll Humle spelar för den finlandssvenska baptistiska identiteten. I snart sextio år har vi haft Humle som en plats för trosgemenskap över församlingsgränser och andlig fördjupning för olika åldersgrupper. Samfundets rötter på Humle och Humles rötter i samfundet går djupt. Det här märktes i intervjuerna, för jag behövde aldrig ens fråga om Humle. Ämnet dök upp förr eller senare och bekräftar att platsen är en självklar del av att vara finlandssvensk baptist som alla måste förhålla sig till.

Observera ordvalet: ”förhålla sig till.” Min studie visade att det var mer sjävklart och enkelt för de deltagare som var österbottningar att relatera till och se enbart positivt på Humle än för den nyländska deltagaren, som upplevde ett visst utanförskap i fråga om språkbruk och kultur under vistelserna. Trots att Humle är en del av vår identitet som finlandssvenska baptister är det inte alla som känner sig helt bekväma där. Jag tror att det här perspektivet är viktigt att lyfta fram under en dag som har namnet ”Vårt Humle.” Inför framtiden behöver vi som samfund fundera på vad vi kan göra för att det faktiskt ska vara vårt Humle – hela samfundets – om vi vill ha kvar och fördjupa det goda som Humle ger oss och som jag nu ska flytta mitt fokus till. 

Humle och identiteten
När jag tänker på identitet i relation till Humle utifrån avhandlingen träder två aspekter fram extra tydligt. Den första, och kanske mest sjävklara, berör vår identitet som grupp. Humle har gett oss möjligheten att samlas över församlingsgränser och känna att vi hör ihop, att vi är del av en lite större baptistisk gemenskap. Det här var något som kom fram i flera av mina intervjuer. Verksamheten på Humle gav deltagarna uppskattade möjligheter att träffa andra baptister i olika åldrar och känna samhörighet över församlingsgränserna med andra som har liknande värderingar och erfarenheter. Några berättade att Humle gett dem vänner för livet. Flera av dem talade om viktiga vuxna förebilder som de byggt eller fördjupat relationer till på Humle. Humle fungerade som ett socialt rum som vid sidan av familjen och församlingen förstärkte deras förankring i det baptistiska sammanhanget. 

Den andra aspekten i fråga om Humle och identitet tycker jag själv är den intressantaste. Den handlar om vilken roll Humle kan spela, och enligt min studie faktiskt har spelat, för enskilda personers identitet. Här talar jag närmare bestämt om hur Humle får vara med i processen att utveckla en personlig tro. Jag tror inte att man kan diskutera baptistisk identitet och Humle utan att beröra den enskilda människans personliga tro. Att unga utvecklar en tro på Jesus och hittar en plats i vårt samfund är en förutsättning för att vi ska kunna tala om en gemensam finlandssvensk baptistisk identitet i framtiden. Humle hade inte spelat en betydande roll för tron för alla som deltog i min studie. Men de som tillskrev Humle betydelse var ändå fler än hälften, och de avtryck som Humle gjort på flera av dem är stora. 

Kristendomsskolan
All lägergemenskap var uppskattad men kristendoms- och bibelskolan stack ut som särskilt viktig för tron. Där fanns det utrymme för att tala om och praktisera tro, och det inbjöds till samtal både i och utanför undervisningen. Att tro och guds-relation låg i fokus för lägren öppnade för personliga gudsmöten. Ledare, hjälpledare och andra deltagares vittnesbörd fungerade som inspiration. En mycket viktig faktor var att det rådde ett välkomnande och avslappnat klimat med vuxna som brydde sig om dem och deras tankar och visade det – verkliga förebilder som påverkat dem mycket. 

Lika viktigt som trygga vuxna var att det fanns jämnåriga på lägret. Jag visste att all forskning pekar mot att jämnåriga vänner är helt avgörande för i vilka sammanhang tonåringar känner sig hemma och vill aktivera sig. Ändå blev jag lite förvånad över hur viktig den här faktorn var för att vissa av deltagarna i studien skulle se kyrklig aktivitet och tro som relevant i tonåren, och här kunde aktiviteten på Humle i vissa fall ge mycket mer än den egna församlingen. För att summera blev tro personligt relevant på läger på Humle för att den presenterades på ett för åldern tillgängligt sätt, levdes ut av inspirerande ledare och jämnåriga vänner och kunde behandlas i en miljö där man kände sig välkommen och sedd.

Humle som plats
Om det så tydligt är sociala relationer och en varm och trygg lägergemenskap varit avgörande för att känna en baptistisk samhörighet och fördjupas i sin tro, kan man fråga sig om det spelar någon roll att lägren har ordnats just på Humle. Ett par deltagare som inte talade om Humle som betydande för sin tro hade faktiskt det gemensamt att de inte knöt särskilt starka vänskapsband under lägren. Jag tror ändå inte att man ska förminska betydelsen som själva platsen har. 

Många av de barn som växer upp inom samfundet lär sig att Hummelholmen är en plats för gemenskap och att utöva tro tillsammans. Inte bara genom hur vi talar om Humle, utan kanske mer genom hur vi lever med Humle. Att komma bort från allt annat vardagligt (också församlingen) till en plats som förknippas med en viss förväntan, påverkar lägerupplevelsen och skapar goda förutsättningar för att goda trosstärkande relationer ska slå rot. Jag fick också lyssna på en berättelse om hur en period av jobb på Humle hade mer vägande påverkan på den egna tron än att själv vara på läger. 

Humle har definitivt spelat en viktig roll i förankrandet och fördjupandet av flera mina intervjuades tro. I min avhandling konstaterar jag att varken tro eller baptistsamfundet skulle ha varit lika relevanta för några av deltagarna om Humle inte hade funnits med i ekvationen. För en person ledde lägererfarenheter på Humle också till att församlingsaktivitet kändes ännu mer relevant. Det har pågått en ständig diskussion om lägren och Humles påverkan på ungas relation till församlingarna så länge Humle har funnits. Kanske till och med längre om vi tänker tillbaka på de diskussioner som uppstod när finlandssvenska baptister först började hålla läger och döpa på läger. Jag tror att det här är en ständigt relevant diskussion som vi kanske kunde föra ännu mera konstruktivt i framtiden. 

Tillgång och hot
Jag minns att jag den första våren som jag hade börjat göra intervjuer för studien stod och räfsade med Maria Pettersson utanför lägergården på vårtalkot. Jag utbrast att jag tror att när det kommer till att hjälpa de unga i vårt samfund att hitta en egen tro och en kristen gemenskap är Humle både vår största tillgång och vårt största hot. Nu när jag har slutfört studien håller jag fortfarande fast vid det påståendet. En tillgång, för att det vi gör på Humle har stor potential att möta de ungas behov relaterade till tro och andlighet på sätt som våra små församlingar inte har kapacitet till på egen hand. Ett hot, för att Humlegemenskapen i värsta fall kan börja fungera som en ersättning för en församlingsgemenskap i stället för att komplettera och berika den. Det kan på sikt leda till högre trösklar för att aktivt dela sin tro med andra längre fram i livet då lägerbubblan bara är ett fint minne samt även försvåra upprätthållandet av en tro. 

Det är med andra ord ett högst verkligt dilemma som finns i dynamiken mellan Humle och samfundets enskilda församlingar, men jag är övertygad om att den sämsta lösningen är att ta bort Humle ur ekvationen. Mitt avhandlingsskrivande har nämligen gett mig insikten att vi som kristet minoritetssamfund måste jobba med det vi har. Vi har Humle. Jag tror få av oss ifrågasätter Humles betydelse för att vi ska känna samhörighet med andra baptister och styrkas i vår gemensamma identitet. De känslor och erfarenheter som platsen väcker är något som jag också tror att förenar den yngre och den äldre generationen finlandssvenska baptister trots att våra lägerförhållanden kan ha sett väldigt olika ut. Humle har också potential att länka yngre baptister till de äldre som gått både långt före eller bara några steg – och som sagt är trosförebilder viktiga för ungas tro. På Humle har lek och allvar förenats på ett sätt som jag tror att underlättar för att Gud ska kunna nå fram och skapa, förankra och fördjupa tro i oss och att en baptistisk samhörighet över församlingsgränserna ska formas. Jag tror det är en rikedom att vi har en plats som blivit så etablerad i våra sammanhang som ett ställe där vi känner samhörighet med varandra och med Gud.

En gåva för gudsmöten
Jag vill avsluta med ett citat från en av mina intervjuer. Det är så tankeväckande att jag vill ta med det även om personen som sade orden inte såg Humle som vägande för sin egen tro.
”Klart det är bra att ha en stark identitet i sitt samfund, men nog skulle det vara bra med ett Gudsmöte då och då.”
Humle har potentialen att kunna ge våra ungdomar både grupptillhörighet och gudsmöten. Om det är något jag vill att vi ska minnas när vi går vidare och diskuterar frågor som berör baptistisk identitet, är det att den personliga gudsrelationen som en del av vår egen personliga identitet aldrig kan separeras från en sund gemensam baptistisk identitet. Det är vi som individer som tillsammans utgör kollektivet. Om vi i framtiden vill ha en baptistisk identitet som utgör mer än en social grupp, behöver vi underlätta för Gud att nå fram till de unga som är samfundets framtid med hjälp av de gåvor som Gud har gett oss. Humle en sådan gåva.