Mayvor och Harald skrev varsin bok

“Alla har något att berätta”, säger Harald och uppmanar den som funderat på att någon gång skriva en bok att sätta igång. “Börja genast!” är hans råd.

Jag hälsar på hemma hos Mayvor och Harald Palmborg i Monäs en junidag. På kaffebordet står en fin bukett. Det visar sig att de råkar ha brölloppsdag just den här dagen. Fyrtionio år har de varit gifta. Orsaken till att jag besöker dem är dock en annan, nämligen att de gett ut varsin bok som delvis behandlar samma ämne men ur lite olika synvinklar. 

Mayvors bok ”I morgon kanske mor kommer” utkom 2021 och handlar om hennes svärfar Uno, vars mor tvingades lämna bort honom. Han växte upp på barnhem. I boken kallas han Ilmari, vilket i verkligheten var Unos andra namn.

Det finns en del annat också som Mayvor lite ändrat på i boken jämfört med verkligheten, delvis för att anonymisera, delvis för att det inte fanns uppgifter att tillgå.

Boken baserar sig på de intervjuer Mayvor gjorde med sin svärfar innan han dog. Hon har sedan sammanställt det i romanform, vilket samtidigt betyder att hon tagit sig vissa friheter som författare.

Gott mottagande

Boken har fått ett gott mottagande och den första upplagan på 400 exemplar sålde slut. Av den andra upplagan, som var lika stor, har Mayvor själv bara tjugo kvar. Det får anses som ett gott resultat för en finlandssvensk bok av en ny författare.

Orsaken till att Mayvor alls började skriva, var inte att hon skulle ha närt någon dröm att bli författare. Snarare var orsaken att hon insåg att det fanns en historia som behövde berättas. 

Harald har själv alltid framhållit att hans pappas liv borde dokumenteras. 

– Innan han träffade min mamma, så hade han svårt att få ordning på sitt liv. Han levde vissa tider som luffare och strövade runt och tog de små jobb han kunde få.

Tyvärr var det på den tiden också som det kan vara idag, att människor är rädda för det lite annorlunda och obekanta och det var många hus där lamporna släcktes när han närmade sig.

Mayvor har alltid känt lite extra för de svaga och de lite utanför och det gjorde att det kändes ännu viktigare att berätta om hennes svärfars öde.

Harald börjar skriva

Under det att Mayvor höll på med sin bok, bröt pandemin ut.

Mayvor satt och skrev i sin kammare och Harald fick inte gå ut och träffa andra människor på grund av pandemin.

– När hon satt och skrev sin bok om min pappa, slog tanken mig att också min mamma hade ett väldigt händelserikt liv som kunde vara värt att berätta om. Så jag började skriva.

Harald har skrivit dikter i trettio år, men det menar han är en helt annan sak än att skriva en hel bok. Så han var definitivt nybörjare som författare.

Dator var inget han använt, så han skrev helt enkelt för hand. Senare, när han insåg att det faktiskt skulle bli en hel bok som kunde ges ut, gick han över till dator. Långsamt gick det till först, men det blev en bok.

Eftersom det antagligen finns rätt många ute i stugorna som funderat på att någon gång skriva en bok, så passar jag på att fråga om de har några råd att ge.

– Börja genast, säger Harald bestämt. Alla har en berättelse som kan vara värd att berätta för fler. Om inte annat, så för barn och barnbarn. Och om man inte tycker att man kan skriva så bra, så finns det de som hjälper med den delen. Huvudsaken är att man har något att berätta.

Tvådelad bok

Också Harald har fått ett gott mottagande för sin bok.

– Till och med från sådana som man kanske inte skulle väntat sig tycka om den, eftersom den har en ganska tydlig kristen ton, berättar han.

Också i Mayvors bok finns den kristna tron med, men där är det inte lika tydligt.

Harald bok ”Gårdsfarihandlarens dotter och jag” med underrubriken ”En berättelse så som jag minns den” kom ut i våras. Den första delen av boken skildrar hans mors uppväxt i ganska fattiga förhållanden och hur hon som ung flicka reser ner till Helsingfors för att jobba som hushållerska. Hon blir också gravid utan att vara gift. Tack vare stöd från förstående personer ordnar det sig ändå för henne och barnet.

Det är Harald som är resultatet av graviditeten och andra delen av boken tar vid när han är ett par år gammal. Den delen av boken är således självbiografisk och berättad i jag-form.

– Jag insåg inte själv först att den behöver ha en del ett och en del två. Där fick jag bra hjälp av förlaget och framför allt av den språkgranskare jag hade blivit tilldelad.

Mayvor har en ny bok på gång, medan Harald för tillfället inte har planer på en uppföljare.

– Det finns väl en del idéer långt bak i huvudet, men inget konkret.

Mayvors nya bok handlar om hennes pappas hemgård som hon i boken kallar Vassviken. Manuskriptet är klart och boken kommer antagligen ut nästa år.

– Den handlar bland annat om mobbning, utanförskap, barmhärtighet mot människor som farit illa, lögner och svek. 

Församlingsaktiva

Både Harald och Mayvor är medlemmar i Munsala baptistförsamling. Harald konstaterade, när församlingen i fjol firade 150-årsjubileum, att han varit med i församlingen i mer än 60 år. Mayvor kom med i församlingen efter att hon gift sig med Harald.

Han kom med i slutet av 1950-talet, som en följd av en frälsningsupplevelse på ett läger.

Mayvor växte upp i pingstförsamlingen Elim i Jakobstad och blev döpt vid tio års år ålder, tillsammans med sin ett år yngre syster och en tredje jämngammal flicka.

– Vi visste nog vad vi gjorde och vad vi var med om även om vi var unga, säger hon.

Sedan ett och ett halvt år är Mayvor ordförande i Munsala baptistförsamlingen, ett uppdrag hon något motvilligt tog på sig, inte något hon väntat på. 

– Det är lite jobbigt när vi inte har någon pastor. Men jag är ju inte ensam med ansvaret, utan har bra hjälp av andra i församlingen.

Mayvor vill gärna att församlingen ska be och söka Herrens ansikte vad gäller framtiden. Egentligen skulle församlingen behöva en pastor. 

– Vi skulle behöva en herde, helst en person som kan ta alla åldrar.

• Peter Sjöblom

Artikeln är en förkortad version av den som finns i den tryckta tidningen. Bli prenumerant!