Recension av filmen ”Jesus Revolution”

Jani Edström

”People comin’ everyday from miles around             
And it’s very plain to see
It’s not the way it used to be”

Love Song

Den har setts av miljontals biobesökare i USA och har varit mera framgångsrik än flera Oscarsnominerade filmer. Den ligger etta på biotoppen i Sverige (före Barbie) och går upp på biograferna i Finland i slutet av september. Det handlar om filmen Jesus Revolution, en film som skildrar Jesusrörelsens framväxt i USA i början 1970-talet.

USA krigar i Vietnam, Martin Luther King Jr och bröderna Kennedy har mördats. Luften har gått ur medborgarrättsrörelsen, den unga generationen söker mål, mening och fasta punkter i livet. Experimentella droger är i omlopp och den sexuella revolutionen har bara börjat, till många föräldrars förtvivlan. Mitt i allt detta händer något oförutsett, sökandet efter en bestående andlighet. Time Magazine som på pärmsidan frågat Är Gud död? förkunnar fyra år senare en Jesusrevolution. Hur gick det så?

Chuck Smith (Kelsey Grammer) är en desillusionerad pastor i en kalifornisk församling där det mest revolutionerande som hänt är att man skaffat nya heltäckningsmattor till kyrkan. Annars är rätt rutinmässigt och händelselöst, ända tills dottern plockar upp en liftare och presenterar honom för pappa pastorn. Liftaren visar sig vara en nykristen hippie, Lonnie Frisbee (Jonathan Roumie) som vill värva människor för Sanningen, Jesus. Pastor Smith inser att han inget har att förlora och bjuder, trots kritiska församlingsröster, Lonnie att predika i sin kyrka. Snart fylls kyrkan med glada förväntansfulla unga, medan några äldre församlingsmedlemmar tågar ut (inte alla dock). Under Kaliforniens sol ordnas det sedan med massdop i Stilla havet för alla som vill följa Jesus.   

Vid samma tid är Greg Laurie (Joel Courtney), vars självbiografi ligger till grund för filmen, på jakt efter sanning och sinnesro. Han slår följe med några likasinnade unga och tillsammans upplever de hippielivets bättre och sämre sidor, från euforiska konserter (Erin Schaut som Janis Joplin) till drogrelaterad psykoser. Tillsammans med flickvännen och blivande hustrun Cathe (Anna Grace Barlow) undrar han om ett möte med Jesus kan vara mera bestående än en LSD-tripp. Så han deltar i möten med Lonnie Frisbee, lär känna pastor Smith och blir så småningom en del av Jesusrörelsen och en tongivande ledare.   

Nu kunde det här ha blivit ännu en medioker kristen film ämnad för den inre kretsen av troende eller övervintrade 60-talister med egna minnen av barfota hippies och Jesusrock. I stället är det ett välspelat och ställvis gripande drama med ett trovärdigt manus, en film som tittare oberoende av religion och åskådning kan ta till sig. Det är lätt att dras med i de ungas entusiasm över att äntligen ha blivit hörda och sedda, tagna på allvar. Det är enkelt, ibland litet naivt, men det fungerar. Jesus älskar och kärleken är besvarad. Bibeln är till för att läsas, synder för att förlåtas och människor behöver bli frälsta. Inte går det alltid som på Strömsö när folk visar förakt för de unga Jesusentusiasterna och de utdelade traktaterna kastas bort och skräpar ner. I rörelsens kärna är det också turbulent när berömmelsen stiger Lonnie Frisbee åt huvudet och pastor Smith ser sig tvungen att avbryta samarbetet med honom. Frisbee drar till Florida och Chuck Smith bygger ny kyrka.

Jesusrörelsen sprider sig snart till hela USA med avknoppningar i Europa. Rörelsen ger upphov till ny musik, en kollektiv livsstil, fredsengagemang, en välkomnande attityd och solidaritet med de utstötta. Filmen Jesus Revolution påminner om de goda sidorna i amerikansk evangelikal kristenhet innan den infiltrerades av homofobiska och nationalistiska krafter som hellre förhärligar USA än Jesus. Framför allt är filmen en påminnelse om att kyrkan faktiskt kan vara både risktagande, öppen, inkluderande och välkomnande mot alla människor. Lite mer som Jesus.

Jesus Revolution har Finlandspremiär den 29 september på biografer i hela landet.